Det norrländska mörkret har lagt sig över huvudstaden. Cirkus har blivit en fristad för grimaser som hade gett Ed Gein mardrömmar. Allas blickar är riktade mot scenen. Världens snyggaste men samtidigt styggaste ljusshow går igång samtidigt som inledande ”Swarm” förvandlas till tändhatten för ett mindre vulkanutbrott.

Jens Kidmans scenspråk är minst sagt fascinerande. Karln headbangar med hela kroppen samtidigt som han inte verkar uppskatta tanken på att bränna allt krut direkt. Det hela påminner starkt om en livs levande galjonsfigur och ger spelningen en stundtals otäck känsla, på ett mycket positivt sätt.

Resten av bandet hörs betydligt mer än dem syns. Det är stillastående och mycket varsam instrumenthantering som inte lämpar sig för hela havet stormar på scenen. Vilket nog är nödvändigt med tanke på att framförandet är helt klanderfritt. ”Rational Gaze”, ”Combustion”, ”New Millenium Cyanide Christ”, ”obZen”, ”Do Not Look Down” och ”Bleed” (såklart) är bara några av de låtar som framförs under kvällens gång. Ljudet växlar mellan hysteriskt vasst och malande tung. När trumslagaren Tomas Haake öser på som värst är det svårt att se människan bakom trummorna. Det låter som en heltrimmad maskin vars minne matats med matematiska formler sedan barnsben.

Även om medlemmarna inte bjuder särskilt mycket på sig själva (det är mest, ”vad roligt att ni kom hit, tack så mycket och ha en bra kväll”) så kompenserar ljusshowen för det. Vem kunde ana att det skulle vara så häftig att bli träffad av en laser. Eller tusen. Det är svårt att säga exakt.

Efter spelningen är varken jag, mina medbesökare eller resten av publiken (1500 betalande) nöjda. Det är ren eufori, själen suktar efter mer och hjärnan går på högvarv. Vilken spelning, vilken otrolig show. Alla vill verkligen ha mer. Det sägs ju att man kan få för mycket av det goda, Meshuggah bevisade sannerligen att det inte stämmer.